Emilaijni

   Alldeles nyss kom jag på hur fort tiden går. Hur lite man hinner med, och hur mycket man har gjort. Högstadiet förändrade mig totalt. Att gå i musikklass med en massa underbara vänner var oftast roligt, men studerna då jag kände mig ensam och utanför var för många för att jag ska kunna säga att det var underbart. Är det inte konstigt att man kan vara ensam bland så många människor? Den där känslan av att inte riktigt tillhöra gemenskapen har hållt i sig. Fortfarabde kan jag gå runt i skolan och bara känna; "var är mina vänner? Varför är jag ensam nu?" Jag har många vänner i klassen, många bra vänner, men aldrig i hela mitt liv att jag skulle få för mig att ringa dom mitt i natten när känslorna har tagit över och jag behöver stöd och tröst! Jag skule aldrig lägga mina roblem på någon annan! Jag antar att det lite har att göra med att jag är rädd för att öppna mig för folk. Jag har svårt att berätta om mitt eget liv, om vad som hänt och varför. När jag och jenny var ute och pratade en gång i somras, så kände jag verkligen hur svårt det var att säga saker om mig själv, till och med till Jenny, älskade bästa vän Jenny. Det är sorgligt, rent av patetiskt!
   Jag har deppiga känslor och vet inte varför just nu. Jag vet bara att jag har en klump i halsen som inte vill försvinna. Åh pi, nu har detta inlägget urartat till ett sånt där "tyck-synd-om-mig" inlägg, men det är inte så jag menar. Jag vill bara förklara mig!


Sometimes im just sorry that im still alive, and that the train didn't hit me.



love,emma!